141.

De tror att jag är någon annan, att jag inte är på riktigt. 
De ser på mig men jag kan se frågorna i deras ögon. 
Vem är hon och varför är hon så där?
Varför ser hon på mig med sina ögon fulla av förakt? 
För att ni ser på mig som en varelse utan värde och ni önskar att jag ska utplåna mig själv. 
Ni vill inte ha mig här om jag inte är som ni vill att jag ska vara. 

140.

Så nära men så långt bort, bokarna viskar våra namn.
En glimt av ett ljus i en mörk skog, ett hopp om en ljusare tillvaro.
Sänker mina händer ner och väntar på dig att göra det samma.
Det är fredstid men inom mig utspelas ett världskrig, jag krigar mot mig själv.
Kom och utlös freden, du kan få det att sluta storma i mitt sinne.
 

139.

Andas in, andas ut.
Luftkristaller fyller lungorna och kyler inifrån.
Halsduken viras hårdare om halsen, försöker stänga ute.
Röda och gula löv på marken, trampas på av tusen fötter.
Andas in, andas ut.
Ge dig hän åt höstens melankoliska melodi.

138.

Kylan biter tag i roten av medvetandet, gräver sig in med sina sylvassa klor.
Överallt ser jag själar så olika min egen, så omedvetna om sig själva.
De ser inte inåt, bara utåt, men jag kan inte på något sätt hitta ut från mig själv så som de gjort.
Jag vet att jag inte är som de andra även fast jag låtsas som att jag är precis likadan.

RSS 2.0