105.

Dansar i korridorer.
Dansar gatorna fram.
Sjunger en sång för alla gånger det inte blev rätt.
Dansar lite till fast utan känsla.
Tappar takt, får trötta ben.
Faller men fortsätter dansa ändå.
De får inte veta att det är något som är fel.

104.

Ser ögon, munnar och sorgsna själar.
Någon skriker, någon viskar.
Varför går de inte sin egen väg, den snåriga stigen?
Istället går de på upptrampade vägar helt utan överraskningar.
De är sorgliga och hon önskar hon var likadan.

103.

Dunk dunk dunk.
Sus i öronen.
Vad var det du sa?
Jaha, att jag är fel.
Att jag inte är som jag borde vara, okej.
Men jag är rätt.
Du ser ju mig och du ser ju att jag inte är fel nånstans om man bortser från allt det där som inte är rätt.
Vadå?
Inte ens jag förstår hur jag är, ingen kommer någonsin förstå och ingen vill förstå heller för den delen.
Jag är för fel och för enkel och alldeles jävla omöjlig fast att jag är så rätt.
Sus i öronen.
Dunk dunk dunk.

102.

 
Den här världen är inget för mig,
om jag fick chansen skulle jag flyga långt härifrån.
Jag är inte den som passar in,
inte den som trivs bland lögner och svek.
Ge mig andrum, ge mig andrum.

RSS 2.0